Josefine´s lilla blogg

Det känns som om det var igår som jag fick ta hem dig första gången. Jag hade ju varit och hälsat på dig nästan varje dag sen du föddes. Det var vi, vi hörde ihop, du kom alltid fram till mig när jag hälsade på dig.  Jag minns så väl första natten som du sov hos mig. eftersom att det var viktigt att du skulle känna dig trygg så sov jag med dig på en madrass ute i köket. Du var ju så liten då att du fick plats att sova på min kudde bredvid mitt huvud, du trodde att du alltid kunde ligga däruppe så även nu du blev en mycket stor hund så ville du alltid ligga uppe vid mig. Du låg med ditt huvud på kudden bevid mig, på rygg som om du var en människa. Det gör så ont när jag tänker på dig. ¨


Liten söt Akilles

Jag bodde ju ute på Öckerö där jag gick i skolan så det var ofta som du var med mig ute i min lilla stuga. Du växte upp så himla fort! Jag minns när du var en liten valp, du ville alltid vara där jag var, följde mig överallt..
Jag åkte ut på min trejde och sista resa. att lämna dig var inte lätt. Du var ju som mitt barn!!
När vi kom hem från resan seglade vi in i hamnen och jag såg dig stå med mamma, du såg så vilsen med glad ut. Vi hade ännu inte lagt till ordentligt, men jag sträckte mig efter dig, du tittade lite underligt och sen såg jag hur du förstod att det var jag som hade kommit hem. Du skrek och viftade med svansen, du försökte hoppa över till båten men mamma höll hårt i dig. När vi tillslut fick gå av kastade du dig över mig, du ylade och var så lycklig, folk runt omkring tittade på oss tyckte du var så söt. Åh vilken lycka det var! Till och med du log, de som hade turen att träffa dig vet vad jag menar. Du såg farlig ut när du visade alla tänderna, men du gjorde ju bara som vi : log.

Sedan vet jag inte vad som hände. Du hade alltid haft svårt med att inte springa in i saker, tror nog att du såg dåligt. För du började morra åt folk som egentligen kände. Reste ragg. Jag kände inte igen dig när du gjorde så. Men mot oss i familjen var du samma glada Akilles. Du var mig så trogen, låg utanför min dörr om jag var på mitt rum hos mamma och pappa. Låg nedanför mig när jag satt i soffan.

När mamma och pappa bestämt sig för att ta bort dig, hur jag kände då går inte att beskriva. Jag gick sönder inombords. Jag tänker ofta tillbaka och undrar vad jag hade kunnat göra annorlunda, så att du fortfarande hade varit hos mig. Det går inte en dag!! Var alltihop mitt fel?


zingo och akilles

Du var i mina ögon världens bästa och jag hade sett fram emot många år med dig vid min sida. Men så blev det inte. Den 11 juli, dagen efter min 20årsdag, försvann du och med dig en bit av mig. Jag saknar dig så fruktansvärt mycket. Jag minns sista gången jag såg dig, du satt i köket jag hade kramat dig, en sista gång, du tittade på mig där du satt. Du förstod inte vad som väntade dig.
Jag var så arg över att de bestämt att avliva dig, jag grät och grät. Det var knappt att jag orkade se på dig för att jag visste att du skulle dö men du bara såg på mig med dina bruna ögon och viftade på svansen.
Jag hade redan sagt till mina föräldrar att jag inte skulle klara av att vara med när de tog bort honom. De klarade inte det heller så min moster och morfar fick vara med. Jag åkte upp till Stockholm tillsammans med min älskling, tror ni inte att vi hamnade i den djurtillåtna vagnen?! Jag försökte koppla bort allting och inte tänka på att jag aldrig mer skulle få se dig.

Jag och Akilles, sista dagen med dig!


Du&Jag

Jag fick inte veta vilken dag det var som du försvann. Det hade jag inte orkat.

Men nu så vet jag. Den första tiden utan dig var riktigt jobbig, jag hade inte förstått att jag aldrig skulle få se dig igen. När jag satt hemma vid matbordet och jag hade någon brödbit över så tänkte jag " den kan Akilles få" men då slog det mig, som en knytnäve i ansiket att du inte längre fanns. Jag kunde ligga på soffan och sträcka ner handen mot golvet för att klappa på dig, du var ju alltid där jag var, men istället rörde jag ett kalt golv. 
Jag började tappa hår, till en början förstod jag inte varför, men jag fråga min frisör vad hon trodde. Hon sa att om det hänt något traumatiskt i ens liv så kan man börja tappa håret. 
Så då förstod jag varför jag gjorde det. Det var för att jag hade förlorat min skatt!! Det hände ibland, när jag var hemma, att jag kunde höra tassar som sprang över golvet och ibland var det som om du gick bakom mig.


Min ängel



Att aldrig mer kunna klappa dig, gosa med dig eller bara titta på dig är det värsta jag har varit med om. Jag har förlorat min hund, en bit av mig själv. Jag kan inte förstå vilken smärta de som förlorat ett barn känner!

För mig var du min lilla bäbis, min Akilles. Under tiden som jag skrivit detta inlägg har jag gråtit floder, det har tagit över en timme att skriva det här.

Det gör så ont i mig och jag vet inte vad jag ska ta mig till när verkligheten griper tag i mig och säger att min hund är död. Jag får panik varje gång, jag skriker ut min ångest och tårarna forsar ner för kinderna!

Förr så kunde jag inte förstå hur någon kunde sörja ett djur, men då var jag liten. Ett husdjur är en familjemedlem, utan den är familjen inte komplett. Du fattas oss alla Akilles!

Mitt hjärta är fortfarande ett öppet sår, jag kan bara hoppas att du har det bra och att vi ses igen min älskade vän!

Nu ska jag torka tårarna och diska.

Mvh Josefine